Det värsta jag vet. Är att gå på stan. Utan sina glasögon. Mötandes en person. Som man känner igen på konturerna. Fast ändå inte riktigt. Och sedan inte veta om man ska hälsa. Eller uppfattas som nonchalant om det just är en person man känner. Eller att folk tror att man är dum i huvudet och osvensk som hälsar på främmande.


Som sagt. Jobbigt läge. 

Jag ska härmed börja citera mig själv.

Konversation med Nina, angående ett mystiskt brev som anlänt till hennes dörr och som hon avslöjat innehållet om, på Faceboken.

"Jag kan inte bärga mig! Ring en bärgningsbil. Nej, den var dålig. Lika dålig som en tomatsoppa med passerat datumet."

Det är jag det.